Jag visste att jag inte hade fel när vi kysstes. Jag visste att det fanns mer än vänskap när vi sov tillsammans. Jag visste att vi hade kemi.
Dagen när jag insåg att jag hade känslor för dig blev jag glad. Glad att jag för en gångs skull blev kär i någon som var snäll. Jag kände mig trygg med dig. Jag hade roligt med dig. Jag kunde prata med dig om precis allt. Jag kunde gjort allt för dig. Jag kunde till och med gjort slut med min livs stora kärlek: alkoholen.
Saker förändrades. Eller rättare sagt så var det väl min osäkerhet som körde ner vår relation i diket. Så den dagen när jag berättade för dig om mina känslor såg du på mig med sorg i blicken. Du kände inte samma sak. Du kände att vi bara var vänner. Efter den dagen tog du avstånd från mig. Gled längre och längre bort. Till slut var du borta ur mitt liv.
År senare fick jag berättat för mig att du visst kännt något. Jag kunde inte förstå varför du släppte mig och sårade mig. Jag kände mig frustrerad och sårad. Hur kunde du vända ryggen till vår relation och låtsas som inget?! Vad var det som skrämde dig? En liten tid senare blev du tillsammans med någon. Vårat kapitel blev officiellt avslutat då i min värld.
Jag har idag teorier om varför du vandrade ifrån mig. Om någon stämmer kommer jag aldrig få veta.
